En fråga om graviditeter har jag fått=)

Nu vet ju jag att det finns några gravida diabetiker ute i bloggvärlden som läser min blogg. Jag har fått en fråga om mina två graviditeter från Linda.
Innan jag börjar skriva om dem vill jag varna för att de var inte helt okomplicerade och som gravid kanske detta kan skapa oro att läsa. Det är alltså helt valfritt att läsa=)

Storis!
Min äldsta som är född år 2000, han kom genom akutsnitt i v 36+2. En stor kille som vägde 3865 g. Kommer inte ihåg hur många % över han låg i strl.
Graviditeten var oplanerad men välkommen. Jag gick in i den med ett hba1c på 6,0 och allt flöt på rätt bra.


Runt v 20 drabbades jag av svår ichias som gjorde mig totalt orörlig vissa dagar. Jag gick ner i tid på jobbet och gjorde så gott jag kunde med insulin och bs-tester utefter de förutsättningarna. Det gick sådär...Jag skulle ha varit helt sjukskriven kan jag känna idag så jag hade kunnat ägna mig helt åt att försöka få till mina bs-värden.

Runt v 30 började tillväxtkurvan visa ett allt för stort + och jag blev helt sjukskriven. Jag höll på in i absurdum med testande och duttande med insulin men det gick bara inte att få kroppen att lyda mig. Jag kände mig helt värdelös på varje läkarbesök, bm-besök och specmvc-besök. Allt var åt skogen och det kändes som att alla inom vården klappade mig på huvudet och sa att jag skulle ge allt nu! fasen, det var ju det jag gjorde!!!

I v 36+2 hade jag ett tillväxtul planerat och jag åkte dit själv. När de tittade på ul:et började de skruva på sig och viska med varann. Det visade sig att Storis nu hade ett förstorat hjärta pga av hans stora storlek och att de tyckta att det var dags att ta ut honom. Det var bara att ringa dit Hunken som speedade in till förlossningen i chock...

Ett lugnt och avspänt akutsnitt gjordes medan jag var vaken. Ut kommer världen finaste tjocksmock. Han har en aning svårt att syresätta sig så han får lite syrgas de första dygnet. Hans blodsocker sjönk ganska mycket under den tiden men det stabiliserade sig snart.
Jag började pumpa mjölk och försöka amma honom men han var lite trött och slö de första dagarna, då fick han sondas istället.
efter en v på prematuravdelningen började vi få hemlängtan men Storis hade ännu inte börjat kunna äta tillräckligt mycket från bröstet, han somnade ifrån varje gång och jag blev jättefrustrerad.

Efter mycket om och men tjatade jag till mig en permission på en natt. Vi åkte hem, ammade, åkte tillbaka och han hade under natten lyckats äta på sig 95g!!
Då sa läkaren att han har bestämt sig för att vara hemma så vi skriver ut er nu=D Lycka!!!!!

Jag ammade Storis i 5 månader och 3 veckor, sen sa han själv ifrån, tvärvägrade.

Idag är han en frisk pojke på 11 år=)

Historien om Storis gick bra, det var aldrig någon större fara för honom och jag kan tänka på snittet/förlossningen med glädje ändå. Med Mini blev det lite värre, faktiskt jättetufft och jag tror att jag väntar med att skriva om den graviditeten lite, behöver tänka efter och komma ihåg alla turer som var då...

Har jag glömt något? Fråga på i så fall!

Ha en bra fredag!

Tjing!

Kommentarer
Postat av: Emma

Intressant att läsa om detta tycker jag!

Får man fråga hur ditt hba1c låg till där i slutet efter v 30? Är ju i v 32, snart 33 nu. Vissa dagar känns det som insulinet inte tar alls andra tar det jätte bra. Konstigt.. börjat märka av mer resistens framåt em,kväll och så nätter periodvis.

Postat av: Hanna

Om jag minns rätt, det är ju över 11 år sedan=), så låg som sagt på 6,0 när jag fick veta att jag avr gravid. Däremmellan sänkte jag till ågonstans runt 5,5 till 5,7. Efter v 30 när det inte riktigt ville sig var jag åter på runt 6,0 har jag för mig. Nu är ju hba1c ett jättebra sätt att visa ett medelvärde på men mina bs-kurvor var allt annat än plana. Jag låg högt på runt 12 mmol/L rent generellt och hade smärta hela tiden, mitt duttande resulterade i jättedyk i bs när det väl slog till. Men som sagt det var länge sedan och jag kan ju säga att så mycket info om graviditet och diabetes hade jag inte fått. Jag fick läsa mig till det mesta och det fanns inte så mycket på internet heller, framförallt inte något direkt forum där man kunde få andras synpunkter och tankar.

Emma, jag hoppas att du inte känner oro när du läser om mina erfarenheter för det är milsvidd skillnad på mina och din graviditet. Jag säger åter igen: Du är kanonduktig och det kommer att gå jättebra för dig!

Jag har haft 2 tuffa graviditeter och trots det så sitter jag här med två finfina pojkar så det är inte någon som helst risk att du ska råka ut för samma som mig med dina fina värden=) Kram!

2011-03-19 @ 11:52:07
URL: http://egobuffa.blogg.se/
Postat av: Emma

Ok, det är ju så himla individuellt asså..

Kan tänka mig att det hänt en del på dom 11 åren med!

Nej jag känner absolut ingen oro annars hade jag nog inte läst =) Nu är ju jag inte riktigt i mål ännu men jag tror att det kommer gå bra det sista även om det är lite lite jobbigare nu.. Men det är så skönt att dela sina tankar mm med er andra diabetiker o fått jätte fina kommentarer o så o det gör att man blir mer positiv =)

Tack än en gång för jätte fina ord!!!

Kram på dig!

2011-03-19 @ 12:30:41
URL: http://diabetesemmis.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback