måste jag ha eftersom jag lyckades sätta mig på min mobil igår så hela displayen sprack =O

Den hade inte många månader på nacken men nu var det bara att beställa en ny då... Jag kikade lite på iphone och några htc men nej...jag har aldrig haft något annat än nokia, klarar inte av att hantera Hunkens SE x10 så det blev en sån här:



En Nokia N8=)

Pga av missödet med luren hann jag inte skriva mitt inlägg med svar på frågan om hur engagerad partnern är i Diabetes typ 1. Så här kommer mitt svar:

Hunken och jag har hängt ihop i 16 år och min diabetes har alltid varit en del av vårt liv. Från början handlade det mest om att vi passade mattider tillsammans. Han visste vad diabetes innebar men jag såg till att sköta allt själv. Åren gick och vi blev gravida. Plötsligt blev diabetes en mycket större del av livet än det varit innan. Mitt bs började svänga väldigt mycket av alla hormoner och det inträffade åtminstone 2 allvarliga fall av hypon som gjorde mig okontaktbar. 

Efter vårt första barn ville inte blodsockret riktigt stabilisera sig. Jag låg ömsom högt och ömsom lågt. Kände ibland inte när jag låg lågt och fick förlika mig med att jag behövde lite mer tillsyn i form av Hunken. Han blev mer och mer insatt i hur allt fungerade och jag lyckades tillslut få ordning på värdena igen.

Allt var lugnt i något år och livet tickade på som vanligt. Sen blev jag gravid igen, oplanerat... Allt gick bra men precis som förra graviditeten så började sockret svänga okontrollerbart efter v25, åter upplevde vi några allvarligare hypon som slutade i ambulans. Mini föddes och sockret betedde sig underligt hur jag än höll på och mixtra med doserna under lång tid efter. Faktiskt ända tills jag fick pumpen i Nov förra året.

Nu iom pumpen och de risker som ändå finns med den behandlingen har Hunken börjat visa ett större intresse för min diabetes. Han frågar mycket om det, undrar hur värdena har varit. Jag har fått skriva en lapp till honom om vad han bör göra vid högt resp lågt socker om jag inte är kontaktbar, den lappen har han överst i sin låda. Sist jag skulle byta infusionsset bad han att få prova att göra det, han vill lära sig=) Han tar mitt bs ibland för att kunna och läser i min lilla handbok om pumpbehandling.

Jag är glad att han visar intresse och bryr sig om mig så mycket men ibland undrar jag om det är en belastning för honom. Jag är så dålig på att be om hjälp och envis med att jag vill klara mig själv hela tiden. Jag vill inte att han ska känna sig som min "vårdare" och det säger han iofs att han inte gör. Han säger att frågorna och allt är pga av eget intresse.

Samma sak med barnen, jag vill inte att de ska känna att de måste ta ansvar för mig. Jag kan be dem hämta juice eller dextro när jag har känning och det är ingen stor grej för dem men jag....jag känner att de inte ska behöva ta hand om mamma. Samtidigt måste de ju veta vad det innebär med diabetes för det kan ju faktiskt hända att jag blir riktigt dålig när inte Hunken är hemma...Storis vet att han ska ringa pappa då. 

Ja, det är ett virrvarr av tankar so mal i mig ibland, därför kom min fråga i ett tidigare inlägg om detta...

Ha en riktigt bra dag!

Tjing!