känner jag mig på många vis. Bara en sån sak att jag får vara hemma med mina älskade barn en hel vecka till i detta underbara väder är ju sanslöst skönt!

Igår tog mina teststickor slut, gah! Det är ju ingen katastrof egentligen eftersom jag har en mätare till  som jag har reservstickor till. Men....bortskämda jag gillar inte att ta med den, dels visar den högra bs än min andra och sen skickar den inte mina värden till pumpen...vilka I-landproblem va? Egentligen vill jag slå mig själv lite på fingrarna när jag blir så där gnällig för jag är mycket väl medveten om hur bra vi har det här i vårt avlånga land med hjälpmedel...Ett tag till iaf. Läste detta på Insulinbellas blogg och ska sanningen fram så är det oerhört oroande.

Man har tightat in på teststickor redan och nu funderar man på att nalla på våra pumpar också om jag förstår det rätt. Det skulle vara en nådastöt för mig som aldrig har fått till bra värden med pennor, lite som att långsamt ta livet av sig faktiskt! Jag har börjat skriva på en JO-anmälan och hoppas att fler hakar på och gör det. I långa loppet sparar man inte mer pengar än inköpssumman på pumpen och jag kan lova att för egen del kommer det att kosta långt mer att behandla kommande komplikationer som pennor skulle innebära för mig.

Jag är absolut inte avogt inställd till behandling med sprutor! Är fullt medveten om att en del personer med diabetes föredrar dem och har finfina värden men för mig fungerar det inte alls...

Man ska vara tacksam att vi ändå har det så bra som vi har det, pumpen har för mig varit en självklarhet...bortskämd?? Jag har aldrig tänkt mig pennor igen men med ett sådant här förslag/utredning blir man medveten om vad man faktiskt har...

Hursom, idag när jag hämtar ut mina teststickor ska jag faktiskt skänka samhället en tacksamhetstanke, utan min pump, mitt insulin och mina hjälpmedel skulle jag vara hjälplös!

Tjing!