Diabetestankar...
Egentligen tycker jag nog att den sabla axeln påverkar min hälsa mer än min diabetes. Kanske för att jag knappt kommer ihåg hur det var att leva utan diabetes men också för att jag vet att jag har makten att ta kontrollen över min diabetes. Axeln lever sitt eget liv, det är liksom bara att hänga med i svängarna där och gilla läget.
Om man nu ska uppnå ett rimligt mått av hälsa så är det ju mycket som spelar in. Familjesituationen, boendesituationen, jobbsituationen, den sociala situationen, och sjukdomssituationen.
Just när det gäller diabetes brukar jag (och många med mig har jag märkt) resonera som så att det är jag som styr. Jag har kontrollen och ska ha makten över min diabetes. Visst är det så, och det är jätteskönt när det funkar. När blodsockermätaren bara visar reklamvärden (har ni tänkt på att alla annonser för mätare visar ett värde på 5?) är det ingen match att styra och ställa.
Men sen kommer det en period med sjukdom, stress eller annat som ställer till det. Plötsligt har man tappat kontrollen och står där som ett frågetecken. Man fixar och trixar och vänder ut och in på sig själv för att få till det men kroppen har bestämt sig för att spela mig ett spratt. Jag har personligen 2 vägar ur detta.
1. Jag kapitulerar. Jag inser fakta och lever med kassa värden en tid. Jag tar konsekvenserna genom trötthet, illamående och törst. I ärlighetens namn är nog detta den mest använda flyktvägen för mig. Då har min diabetes segrat för stunden, jag har inte längre kontrollen. Jag får ladda om för att ta fighten och återta makten.
2. Jag går på autopilot. Jag kallar det så. När värdena är höga och jag äter utefter vad mätaren visar. Jag kan välja bort pasta, ris och potatis mot broccoli eller andra mindre kolhydratstinna livsmedel pga av värdena. Jag väljer bort fika och godsaker även om jag är sugen för mätaren säger att jag inte får. Effekten är den samma, jag har inte kontrollen. Jag tycker autopilot funkar bäst för mig, det går fortare att landa på normala värden med den metoden men fortfarande är det inte jag som styr.
När jag måste släppa kontrollen och makten anser jag att måttet av hälsa sjunker. Jag är inte herre över mitt liv längre och får inte orken att göra alla de där sakerna som jag vill.
Nu har jag svammlat in mig riktigt ordentligt här=)
Jag är lite nyfiken på hur ni gör för att behålla eller återfå kontrollen om det inte vill sig?
Kan man uppnå 100% hälsa med diabetes?
Återkommer senare med confession monday!
Tjing!
Men snälla Hanna (jag hoppas jag kom ihåg rätt namn), vem har någonsin 100% hälsa?? :) Vi har väl alla bättre och sämre dagar, men aldrig 100%.
När jag känner att jag tappat kontrollen så tar jag en rejäl dos insulin för att få ner blodsockret, så är det lättare att börja om igen sedan... alternativt ser jag mer fram emot nästa dag för att göra ett nytt försök :) Jag har märkt att man har bäst kontroll när man tar insulinet före maten istället för efteråt, och räknar kolhydrater... det är inte hela världen om man inte prickar rätt dos eller räknar rätt antal kolhydrater, huvudsaken är att man tar någonting så att det finns något som jobbar i kroppen iaf :)
Har du alldeles rätt i. Man prickar inte alltid rätt=)
Med 100% hälsa menar jag efter de kriterier men själv lagt upp. Att vara så pigg så man orkar sträva efter de mål man har i livet. 100% medicinsk hälsa är väl inte riktigt lika viktigt, diabetes finns ju alltid där.
Kanske skulle ha skrivit 100% livskvalitet nu när jag tänker efter...
Känner igen mej i dina tankar. Jag har också andra problem som påverkar diabetesen och gör det krångligt att känna mej OK hälsomässigt.
Jag tar också ofta till insulin för att kunna må bättre. Samt att kolla blodsockret ofta. Känns som jag får lite kontroll där, så att det inte sticker iväg. Kaffe är ett annat "knep".
Pratade med min syster i går i telefon. Hon har inte diabetes men berättade om en jul när hon fått i sej alldeles för mycket godis. Hennes bs var högt och hon mådde pyton.
Jag tänker att hur bs ligger och om man inte har det jämt (som vi diabetiker inte kan ha) så påverkar det det allmänna måendet mycket.
Det är lätt att dra ner sej själv och känna att man inte klarar nåt när bs lever sitt eget liv.
För mej känns det svårt att må bra, även om jag kämpar som ett djur för det.
Jag går också på autopilot ofta, tills det blir för tråkigt och jag kommer in i en annan fas.
Att vara ute och röra på sej hjälper mej att känna kontroll med. Och att läsa om andra med diabetes typ 1 och se hur ni klarar dagarna. Att man inte är ensam.
Vad skönt att höra att du som haft diabetes längre, också kan tappa kontrollen ibland. Tror som du skriver att låta sig kapitulera för en stund för att sedan komma igen med nya friska tag är det som gäller. Jag har ju bara haft den i två år, och känner väl inte att jag har tagit makten nånsin över sjukdomen ännu...Hoppas att jag gör det med tiden. Fast i mitt fall handlar det om modet att justera insulindoser. När jag läser hur ni andra kan justera och lägga på extra enheter utan att blinka får jag ett slags hopp om att jag kommer dit jag med. =)
Tack för att du delar med dig!
Visst är det skönt att läsa och skriva av sig!
Bloggen är nog något av det bästa jag gjort för min diabetes=)
Som ni säger, det går inte att ligga bra jämt i bs och då påverkas livet i övrigt vare sig man vill det aller inte=)
Maria: Så här tänker jag. När jag fick diabetes var jag 10 år. Under de första 2-3 åren var det ju mina föräldrar som fick ta alla jobbiga beslut med doser osv..
Min älskade mamma var så cool ibland, hon hade koll på mig men var aldrig hysterisk om jag låg högt eller lågt.
När jag skulle ta över ansvaret helt själv tror jag att jag hade lärt mig hennes inställning till det och kunde ta det med ro. Jga fick ju alltså en långsam introduktion i tänket samt att jag alltid kunde rådfråga mamma om jag körde fast. Hon fanns ju alltid där.
det är ju den funktionen en mottagning måste fylla när man drabbas som vuxen...Man är ju ny på diabetes vid debut vare sig man är 10 eller 30 när man får det, då behöver man en mentor!