En liten gentleman!

Idag körde jag barnen till skolan eftersom vi var en aning sena till bussen. Jag måste bara säga att min Storis är en riktigt charmig kille. Jag måste beskriva honom som en lillgammal, supersnäll, omtänksam, lugn och trygg 11-åring. Lägg sedan till att han är ett huvud längre än mig, alltså längst i klassen så har ni en bild av den snälla stora killen.


Imorse när han klev ur bilen klev två av tjejerna i hans klass fram till honom med tindrande ögon. De hade nyss cyklat coh frös om händer och kinder. Vad gör Storis? Han tar deras väskor och bär dem så att tjejerna kan värma sina händer i fickorna!

De struttade eftr honom glatt och jag tror numera att jag inte är den enda som tycker att han är den charmigaste snällaste och coolaste killen i världen. Mamma har fått konkurrens;)

Men helt ärligt! Är jag endast någon endaste liten promille ansvarig för hans fina sätt att vara mot andra så ska jag klappa mig själv på axeln och ge mig beröm!

Han blir nog ett kap min fina kille!

Här hemma hålls det på att fyllas upp med isolering! Äntligen!

He en bra dag!

Tjing!

Är det brukligt...

att man plockar ur isoleringen ur huset lagom till kylan kommer så här??!!
Ja, iallafall om man frågar Hunken. Det var precis det han gjorde med frenesi igår, det var sån upphetsning i att riva och kasta ut allt så att han blev tvungen att dela ögonblicket med sin bror.


Han verkar ha haft en baktanke med det iaf. Kliande händer ger sympatikramar och kel. Kall frysande fru ger närhet....I mina ögon kunde han bara ha frågat om vi skulle dela täcket men karlar är ju så komplicerade typer;)

För anledningen var nog inte alls att de om 2 veckor ska komma och fylla på med annan, ny, bättre isolering. Nä, det tror jag absolut inte=)


Snart är det så här kallt!

Två veckor är lång tid!

Ha en bra helg!

Tjing!

Sorg...

I tisdags skulle min mamma ha fyllt 57 år. Nu finns hon inte i livet längre, hon gick bort i cancer 2001.

Trots att det har gått 10 år så slår sorgen emot mig med omåttligt stora vågor ibland. Jag saknar henne ofantligt mycket och tänker ofta på henne. Nu, efter 10 år är det bitterljuva minnen, jag kan le åt vissa saker och jag kan få en tagg i hjärtat av att tänka på att hon aldrig fick se och träffa Mini, alla jular utan henne, min pappas kamp för att ha ett ok liv utan henne. Ett stort tomrum är det.

Jag är ingen gråtare, är jag ledsen blir jag oftast tyst och inåtvänd en stund. Jag tar hand om mina negativa känslor själv för att senare kunna le mot världen igen. Jag har svårt att hantera tårar i andras närhet men kan gråta floder alldeles ensam bara för att få ur mig allt...

Hur som helst...Min mammas aska är spridd i minneslunden. Ett otroligt fint ställe som andas lugn. Det är fint att gå dit med en blomma eller ett ljus och bara sitta där ett tag. Men all denna ro och sorgen man ser i alla buketter och ljus gör mig gråtfärdig. Varje gång jag är där så bryter jag mer eller mindre ihop. Det hände i tisdags också. Hela familjen var med och trots att jag bestämt mig för att vara stark så kommer klumpen i halsen och tårarna väller över...

Jag ville inte att barnen skulle se mina tårar, de är vana vid en glad mamma men nu blev det inte så.
Alla försök att hålla tillbaka misslyckades och jag stod där och grät.

Barnens reaktion då? Ja, inte blev de så oroliga som jag trodde iallafall...Minis kommentar var:

-Det är faktiskt lite gråtfärdigt här.

Kloka unge!

Vi åkte hem med alla fina brinnande ljus på näthinnan och trots tårar och sorg kändes det bra. Jag fick ur mig det jag behövde och vi delade stunden tillsammans.

Ha en bra dag allihop!

Med en hel skopa tålamod...

och många bett i tungan ligger Mini till sängs...Bra för oss båda!

Barnen har varit med farmor på Eskilstuna zoo och åkt karusell, de har skaffat sig säsongskort där minsann=) Storis var så smart att han lämnade sina fickpengar i bilen=farmor betalar alla lotter och sånt...

Jag känner mig slut och färdig mest hela tiden. Jag vet att mycket beror på situationen här hemma men ändå undrar jag ibland om jag inte borde kiolla upp mig, typ järnvärdet.

Jag hade planen att röja undan här medans barnen var borta men när dörren stängdes gick luften ur mig och jag har i princip hbara suttit på rumpan fram tills de kom hem igen, dåligt Hanna!

Vad göra??

Tjing!

Mammahjärtat...

känner kärleken och frustrationen...Mitt barn, du är mitt allt!

Jag önskar ibland att föräldraskapet innebar att man fick en trollstav. Något som kunde förvandla all frustration till glädje. Jag ser hur ilskan över....ingenting egentligen...glöder i ögonen och vill bara dämpa, trösta och få slut på raseriet. Där, just där, skulle jag svinga staven och säga formeln som ger mitt barn verktyget att se det ologiska i situationen. Jag skulle svinga staven sen skulle det vara över. Istället springer jag med en brandsläckare och släcker småbränder hela tiden.

Vissa dagar hinner jag inte med med brandsläckaren och då uppstår infernot...Timmar av skrikande, sparkande, vrålande, blint raseri...Man lugnar, tröstar och släpper lite, då tar det fyr igen. Utmattade är vi båda vid kvällningen och känslan av sorg ligger som en sur filt över oss.

Du kan släppa känslan och vakna upp sorglös och glad dagen efter, det är jag tacksam över. Mitt lilla liv, lev här och nu...

Mamma älskar dig!


Sjukstuga...

Mini hemma idag, inte så mycket annat att vänta med tanke på hur krassliga alla varit runt omkring.

Jag klagar inte på att slippa gå ut i alla minusgrader heller, den här vintern har varit riktigt lång tycker jag!

Eldar i kaminen så vi slipper frysa=)

Ha en bra dag!

Tjing!

Full rulle här...

Vaknade i fredags och hade ökat på förkylningen rejält, blodsockret med=/ Hade en middag planerad med några gamla tjejkompisar på kvällen och trotsade sjukdomskänslan och gick. Det var trevligt=) Lördagen fyllde svärmor år och ville bjuda ut oss på restaurang, bara att haka på och vi hade en trevlig kväll men idag kan jag inte förneka att jag är sänkt...Blä!

Typiskt också att det är fullt ös hela veckan med läkarbesök, sjukgymnastbesök, laserbehandlning och annat...Bara att hacka i sig och köra på!

Vill bara säga att jag fått nya kommnetarer som jag inte sett när jag loggat in på bloggen, annars brukar det synas på en gång och jag försöker svara på dem. Nu har jag läst dem=)

Annars är just nu en tid då det är mycket funderingar och tänk kring framtiden. Det är lite jobbigt... Fnurra på tråden som ger en hel del tankar=( Jag hoppas att det löser sig men tyvärr ligger bollen hos mig och jag tycker det är jobbigt att ta beslut. Fötroende och ärlighet är viktigast för mig i alla slags relationer och när det blir prövat gång på gång är det svårt att känna samhörighet och tillit...

Dags att göra nytta och tänka på annat!