Fick nästan hjärtstopp på förmiddagen under hundpromenaden!

Alltså, jag är hundmänniska. Jag rör mig i skog och mark hela tiden, året runt. Jag borde vara van vid naturen och dess invånare men se det är jag icke!

Stormande vindar till trots bestämde jag mig för en längre promenad med Nisca på förmiddagen. Blodsockret låg fortfarande en aning högt och jag tänkte att lite motion i busvädret gör nog susen=)
Hunken, som är en värre skogsmulle än mig, ville gärna följa med.

Sagt och gjort, vi gick på en gammal banvall med hundarna yrandes omkring oss. Det blåste så håret stod rätt upp och allt var bara så där friskt, befriande och underbart. Jag kände att mitt bs började vandra åt rätt håll, illamåendet klingade av och huvudvärken lättade. Perfekt!

Vi vände på klacken och vandrade tillbaka med schäfertrion hack i häl. Rätt som det är ber Hunken mig att byta sida på vägen...Min radar gick på och jag är ju bara tvungen att lägga blicken på marken och kolla varför...
Där ligger en halv kopparödla!

Till saken är att jag är hysteriskt ormrädd!! En riktig panikartad fobi har jag. Det finns några roande anekdoter att berätta kring denna rädsla men jag tror att jag håller mig till detta scenario än så länge. Jag vet att en kopparödla är just en ödla men se, det har ingen betydelse för mig alls. Kopparödlan är lång, smal, saknar ben och ringlar sig fram på samma sätt som en orm (ryser när jag skriver detta).

Grejen är den att jag tar synen av ödlan ganska sansat. Ryser, hulkar och går vidare i snabb takt. Hunken försäkrade mig om att den var död och trodde den blivit trampad av en häst eftersom det fanns spår av hästhovar där.

Jag förtränger den äckliga synen och njuter av promenaden. 20 m längre fram ligger andra halvan av ödlan!!! Jag trampar nästan på den och får panik när jag inser vad som ligger vid mina tår....en orm/ödlerumpa!
Jag skriker så högt att hundarna hoppar jämfota av överraskningen, tar ett gasellhopp till Hunken och gör ett seriöst försök att klättra upp på honom, ha ha ha!

Tårarna sprutade och hjärtat slog i 300. Jag kan säga att där, just i det ögonblicket kände jag bs sjunka=)

Nä, hu, det är tur att jag varit så förskonad från ormmöten som jag varit. De gånger jag råkat ut för det har det ändå varit ofarliga kopparödlor...Men det är riktigt jobbigt att hela tiden känna rädslan när man är ute i skog och mark. Jag har alltid stövlar och långbyxor på mig, även om det är 30 grader varmt.

Nu är bs tillbaka på normala nivåer igen och jag kan pusta ut för denna gång!

Ha en bra kväll!

Tjing!