Det har vi haft, inte en minut över att sitta vid datorn känns det som men vi har haft kul, hela familjen inkl de fyrbenta=)

Något som inte är kul är att mitt bs spökar som bara den. Hittar inga som helst anledningar till värden på mellan 20-25 konstant. Idag har jag fallit ur lite och inte kollat lika flitigt som jag brukar när det ligger dåligt. Endast 3 prov=( Blir liksom nedslagen av att se resultaten när man kämpar på alla sätt och vis med att få det att fungera.

Minns när jag var tonåring, då gjorde jag något som jag kallade för att safea (sejfa). Hade sådan otrolig känningfobi, ville inte bli låg bland mina kompisar, på skoldiscon, på idrottsdagar, ja överallt utom hemma då så jag la mig medvetet på höga värden (runt 18) för att verkligen vara säker på att slippa en känning. Helt galet men då verkade det helt sunt för mig. Mina långtidsvärden var katastrofala, jag gick ju jämt runt och safeade...Hade vant mig vid otroligt höga värden så jag mådde inte så dåligt av dem då. Hade känningsymtom redan när jag hamnade på 6-7 mmol/L. Galet vad man är beredd att göra mot sin kropp egentligen. Men alla är vi ju unga någongång och jag tror att det där var mitt sätt att trotsa sjukdomen, att inte låta den styra mitt liv. Idag safear jag aldrig på det viset. Kan lägga mig på 8-9 mmol/L om jag tex ska motionera...

Är det någon som känner igen sig i detta?

Tjing!