Jag har en förmåga att skapa mig mentala listor på alla, och då menar jag alla, måsten. Det är inte bra! Det är rent ut sagt jävligt pissdåligt. Jag lägger allt på dessa listor, från att ordna upp andras liv till att lägga en tvätt i tvättmaskinen. De växer sig allt större och till slut orkar jag inte med mer än att tänka på dem. Jag förmår mig inte ens att klä på mig vissa dagar då jag inte har något akut att göra utanför hemmet. Jag isolerar mig. Det är också jävligt pissdåligt. Jag får panik bara av att vara tvungen att passa en tid dessa dagar. Mycket förtränger jag och framförallt saker som gäller mig själv. Jag mäktar inte med att tackla mer än ett problem i taget, och jag sätter mig själv sist.

Idag hade jag missat en läkartid...jag visste att det låg ett brev på kontoret från läkaren men jag orkade inte öppna det. Det är så mycket annat nu som ligger på så jag ville helt enkelt förtränga detta faktum att jag skulle dit...också. Jag visste ju att det spelar noll roll, värdena ligger som skit och har gjort det hela sommaren men jag förmår mig inte att ta tag i det. Det bara dyker upp annat tärande skit hela tiden. Orkade inte sitta och hyckla och analysera när sanningen är den att jag har skitit i det, medvetet, fy på dig!!!

En person som jag skulle ha ringt i två veckor (men inte förmått mig!) hörde av sig idag. Jag blev helt stel och drabbades av grymt dåligt samvete trots att denna person inte sa något om att jag inte ringt. Jag får panik!

Har två saker framför mig att ta mig igenom nu först och främst och någonstans har jag inbillat mig att när det är klart och rullar så hinner jag ta tag i det andra, yeah right! Stress, stress, stress, tankar tankar och tankar. Det maler hela dagar och hela nätter och jag blir helt slut av att aldrig få sova ordentligt...och sen kommer den jävla nackspärren som ett brev på posten. Jag vet att när den kommer så är det för mycket, då måste jag göra något men vad??? Jag pratar inte med någon om helheten, jag öser ur mig om enstaka problem till en kompis och till hunken men jag tror inte att jag säger hälften ens. Jag är sån , har svårt att känna mig svag i andras närvaro och därför blir jag ett jävla ynk när jag är ensam.

Förhoppningsvis är det över snart och livet är bara lite skit igen:-/

Tjing!