är det dags att flytta. Vi har nedräkning, lever i kartongerna nu. Kan inte packa mer just nu men känner att jag inte packat tillräckligt ännu. I förrgår var jag på en trevlig tillställning hos min arbetskamrat för hon har börjat jobba på en annan del av min arbetsplats. Det var så gott, så fint och det blev sent. kom inte hem förrän vid 2 på natten :-) det känns äntligen som om den gamla Buffa börjar skymta bakom min trötta fasad.

När vår lilla Mini föddes var det en ganska kmplicerad historia. Kost sagt höll han på att dö i min mage och kom till världen genom ett katastrofsnitt. Både jag och Mini svävade väl lite så där kritiskt efteråt och att bli tvåbarnsmamma på det viset sätter sina spår. Jag har idag insett att jag har mått mer dåligt av det än jag har erkänt för min omgivning. Jag har inte orkat umgås med folk överhuvudtaget och gömt mig bakom alla måsten och jobb. helt urlakad på känslor har jag inte velat vara bland de vänner som kännt mig bäst eftersom jag inte varit mig själv och vägrat erkänna att jag mått dåligt. Jag inbillar mig att jag är stark och står emot allt vad deppression heter, jag kan helt enkelt inte må dåligt utan då åker locket på och jag är helt plötsligt väldigt upptagen.

Men äntligen börjar gamla jag att skymta fram. Jag orkar och vill, det känns fantastiskt att vakna med energi!!! Jag har idag lovat mig själv att från och med nu så ska det bara bli bättre :-)

Ha en underbar dag, för det ska jag!