Sorg...
Trots att det har gått 10 år så slår sorgen emot mig med omåttligt stora vågor ibland. Jag saknar henne ofantligt mycket och tänker ofta på henne. Nu, efter 10 år är det bitterljuva minnen, jag kan le åt vissa saker och jag kan få en tagg i hjärtat av att tänka på att hon aldrig fick se och träffa Mini, alla jular utan henne, min pappas kamp för att ha ett ok liv utan henne. Ett stort tomrum är det.
Jag är ingen gråtare, är jag ledsen blir jag oftast tyst och inåtvänd en stund. Jag tar hand om mina negativa känslor själv för att senare kunna le mot världen igen. Jag har svårt att hantera tårar i andras närhet men kan gråta floder alldeles ensam bara för att få ur mig allt...
Hur som helst...Min mammas aska är spridd i minneslunden. Ett otroligt fint ställe som andas lugn. Det är fint att gå dit med en blomma eller ett ljus och bara sitta där ett tag. Men all denna ro och sorgen man ser i alla buketter och ljus gör mig gråtfärdig. Varje gång jag är där så bryter jag mer eller mindre ihop. Det hände i tisdags också. Hela familjen var med och trots att jag bestämt mig för att vara stark så kommer klumpen i halsen och tårarna väller över...
Jag ville inte att barnen skulle se mina tårar, de är vana vid en glad mamma men nu blev det inte så.
Alla försök att hålla tillbaka misslyckades och jag stod där och grät.
Barnens reaktion då? Ja, inte blev de så oroliga som jag trodde iallafall...Minis kommentar var:
-Det är faktiskt lite gråtfärdigt här.
Kloka unge!
Vi åkte hem med alla fina brinnande ljus på näthinnan och trots tårar och sorg kändes det bra. Jag fick ur mig det jag behövde och vi delade stunden tillsammans.
Ha en bra dag allihop!
Ja i tisdags skulle våra älskade mammor fyllt år:( men den hemsk sjukdomen förstörde det hela. Jag tänker som du fast mamma han inte träffa något av sina barnbarn. Nu får vi se tillbaka på alla de glada minnena och vara tacksamma för den korta tid vi fick med dom... Kram på dig vännen
Jag beklagar verkligen! Usch. Hoppas du mår bra.
Måste tacka för din kommentar också. Vi verkar förstå varandra till 100 %. Haha, men inte är du gammal inte. 30 barre,fin ålder om du frågar mig, true story hehe. Och det där med självkänslan. Tack för att du tror på mig. Dom flesta tror jag alltid snackar skit!!! Men så är inte fallet.
Vi hörs!
Ta hand om dig.
Hej Hanna..! Ja, sorgen efter dem man haft nära finns där i bakgrunden mest hela tiden. Jag är som du och blir också inåtvänd.Vill ofta vara själv då och inte prata om det som gör ont.
Mina föräldrar är döda. Det händer att jag får sting av avundsjuka mot dem runt mej som har sina föräldrar kvar i livet. Det är något helt annat att leva utan. Alla påminnelser osv.
Kram till dej.
Sänder över en stor kram till dig!
Tror inte man ska hålla inne med sina känslor inför barn, de märker när man försöker dölja hur man mår. Klok liten kommentar från minis.
Appropå att visa känslor lr inte..när jag jobbade som elevass. förut i en lågstadieklass med barn inom autismspektra så hade jag sån huvudvärk en dag. Ett barn såg på mig och sa: Mår du inte bra?
Jag svarade att jag hade ont i huvudet. Det hörde en annan personal som tyckte att jag inte skulle berätta sånt för barnen?? Hallå eller, ett barn med autim som kunde se och uttrycka att jag inte mådde bra, det var ju ett stort framsteg!
Sorry om jag skriver massa men kom att tänka på den gången!
Kramis