Den nakna sanningen
Baksidan av att ha typ1 och barn kanske?
Många baksidor av denna sjukdom finns ju som sagt men det jag kan uppleva som allra värst är när man måste pådyvla andra sin svaghet (i mitt fall diabetes). Jag har skrivit det förr men det kan inte påtalas för många gånger att det finns en drift hos mig att "vara som andra" och att "klara mig själv". Jag avskyr att behöva avbryta möten, aktiviteter och annat för att sjukdomen knackar en på axeln. Att andra ska behöva anpassa sig till min sjukdom. Är det en utopi? Att aldrig behöva ta hjälp eller låta andra få veta hur man mår?
I min ungdom berättade jag inte för alla att jag hade diabetes. Varför? Jag ville inte sticka ut. Vissa vuxna blev oroliga över mig när jag berättade och lindade in mig i bomull. Jag ville bli behandlad precis likadant som mina kompisar. Det där är riktigt illa för jag hamnade i situationer ett flertal gånger där jag satte vuxna i min närhet på pottkanten. Jag har "tuppat av" några gånger under tonårstiden och skrämt slag på vissa lärare och föreningledare som jag hållit utanför min sjukdom. Det var inte snällt mot dem och idag kan jag fortfarande känna styng av dåligt samvete när jag tänker på det.
Idag talar jag om det för alla på jobbet, på klubbar osv. Det är inte ok att utelämna den infon tycker jag.Hunken är väl insatt i detta och han är en stöttepelare och ett stort stöd. Han har fingertoppskänsla för när han kan kliva in och hjälpa och är fruktansvärt bra på att låta mig lösa det mesta själv trots att det ibland kliar i fingrarna på honom att ta över när jag mår kass.
Mina barn då? Jag har givit dem den info de kan hantera för sin ålder. Storis frågar mycket och han får svar på allt. Han är intresserad av hur det fungerar=) Mini vet att när mamma har känning ska hon äta. Jag hänger inte upp något ansvar på barnen alls. Eller, inte helt sant. Jag ber dem ibland hämta något att äta om jag ligger riktigt lågt. En gång missade Storis en träning när jag fick känning och slut på dextro i bilen. Sånt händer och jag har insett att det inte går att ha det just på något annat vis. Båda vet att om mamma inte är kontaktbar ska de ringa 112 och säga att jag har diabetes. Tack och lov har det aldrig hänt.
Det som jag ska komma till är just detta med akuta situationer. Jag har alltid tidigare kännt i god tid när bs är på väg ner. Tidigt, utan någon fara på taket har jag kännt mina känningar.
Nu, med neuropatin i bagaget är det tydligen inte lika självklart. Man reagerar inte lika snabbt helt enkelt.
Igår var en sjukt fullbokad dag för att vara mig. Jobb mellan 7-12. Försov mig naturligtvis och fick inte i mig frukost förrän en bit efter 8. Bs låg i botten kan jag säga. Jobbade en del fysiskt på arbetet så vid 12 var jag tillbaka på botten i bs. Kastade i mig en banan och åkte hem och slängde i mig en bit lax och lite sallad. Tog emot Mini, städade och lagade en paj. Kastade i mig en liten bit av pajen till middag och sedan åkte jag med Storis på skytte. Medans han var där åkte jag till en kompis och lekte med hennes lilla illbatting till 1-åring en timma. Hastade och handlade, hem, läxor, duschar, packning av skolväskor, tvätt och läggning av barn. Låg pressat i bs hela dagen (runt 4 mmol).
Hunken jobbar natt denna vecka så vid 21 åkte han iväg. Vid 21.30 gjorde Storis sig klar för kvällen. När jag skulle följa honom upp så lydde inte mina ben. Kände då hjärtklappningen, svetten och oron komma, känningen är ett faktum!
Benen krampade, det såg ut som de fick elektriska stötar gång på gång. Storis ser rätt orolig ut och frågar om han ska hämta något. Jag sluddrar att ja, vad som helst. Yoghurt och kalaspuffar kommer han med men då är käkarna låsta på mig, jag krampar i hela kroppen! Jag kan inte få in något i munnen och funderar starkt på om det här är gången vi ska ringa 112?
I mitt huvud skulle jag vara medvetslös innan ambulansen skulle vara här så jag ber Storis i ett sista försök att hämta ett stort glas juice. Efter en liten stund lyckas jag sippa i mig lite juice med ett sugrör, efter ytterligare en stund lyckas jag hälla i mig hela glaset, kramperna har slutat.
Jag känner lättnaden komma och kan kolla bs. Jag hade efter ett gigantiskt glas med juice och yoghurten med puffar ett bs på 2,0 mmol!! Hur lågt var det innan??!!
Igår var det här Storis vardag. Det ger mig enormt dåligt samvete. Han blev orolig och blev tvungen att ta på sig ett ansvar som egentligen ska ligga på en vuxen person. Jag kollade alldeles får få bs och skapade detta trauma för min älskade son. Han är en lugn personlighet och vi har pratat om detta men ändå. Ska det vara så här? I vår familj har det aldrig någonsin varit några funderingar kring om jag med min förbaskade diabetes ska kunna vara ensam med barnen och ta hand om dem. Nu har de tankarna planterats hos mig, behöver jag övervakas? Ska detta vara den händelse som tar mig ytterligare ett steg bort från att vara självständig? Vilka barndomsminnen har jag skapat hos Storis?
Idag känner jag mig ledsen och uppgiven. Många funderingar och tankar snurrar i huvudet. Dessutom är jag sjukt "känningbakis" som jag kallar det. Trött, illamående och håglös. det förstör en hel dag för mig!
Det här är en del av den nakna sanningen med att leva med diabetes. Många förstår inte att det innebär så mycket mer än insulin och sockerfritt godis.
Att få diabetes är en käftsmäll, att leva med diabetes kan ibland vara som en lång utdragen influensa. Man bara väntar på att det ska flyta på så man kan slappna av med det är fasen som i klippet i förra inlägget. Nästa timma, nya tag, nästa måltid och ett evigt kontrollerande av tillvaron. Glömmer man så får man betala som jag fick igår.
Ett otroligt negativt inlägg känner jag men det är inte lätt att alltid vara så tjipptjillevippglad och se allt som en intressant utmaning.
Imorgon har situationen lagt sig lite och jag har fått perspektiv på det så då kanske en och annan smiley smyger sig in på bloggen igen!
Ta hand om varann!
Tjing!
Hej Hanna. Ja det är svårt! Både att ha diabetes och att handskas med den och ta hänsyn så att andra inte mår dåligt av att se oss för låga tex.
Så skrämmande när du krampade och knappt fick i dej nåt. Tur i oturen att du hade Storis där med dej.
Jag har också såna känningar ibland, när jag äter och dricker massor av blodsockerhöjande och sen när jag kollar är det fortfarande på botten.
Skrämmande faktiskt med diabetes typ 1 tycker jag.
Kan förstå dina funderingar runt Storis och hur han upplever det.
Jag tycker själv att min diabetes är som ett heltidsjobb. Som du säjer, ständigt kontrollerande för att kunna fungera så bra som möjligt och inte svimma eller bli för hög.
Jag upplevde samma sak som dej när jag var i tonåren och yngre. Det var som att vissa vuxna bara såg diabetesen hos mej. Fick mej att känna mej som en icke-person och "bara en sjukdom" vilket jag ju inte var. Det är svårt i den åldern med när man vill passa in.
Hoppas du mår bättre idag. Kram.
You got mail!
Sjukt-sjukt bra skrivet Hanna!
hejsan Anna S! Jo, idag mår jag bättre men jag blev en aning tagen av situationen igår. Startade många funderingar och tankar. Storis har inte tagit någon skada av det, kloka killen sa idag efter skolan att han tyckte det var värre att se när jag trampade in en spik i foten, ha ha...Men ett barn som inte har det lugn och kloka tänkade som Storis skulle nog ha tyckt att det var obehagligt...
Det är ett heltidjobb! Man borde fasiken få betalt ibland tycker jag;) Men det är klart, vissa perioder fungerar det bra och man lyckas göra rätt många gånger, då är det inte lika betungande.
Tonåren ja, passa in var ju det viktigaste. Tänk vad man utsatte folk ch sig själv för ibland. Men på något sätt tycker jag att man ska ha livskvalitet också. Allt stickande och kontrollerande handlar ju egentligen om att skapa kvantitet i livet, förlänga det. Man får inte glömma bort att leva under tiden heller!
Kram!
DELTA i min tävling den här gången då?!
Jag kan inte säga nåt annat än att jag blev tårögd när jag läste detta!! jag känner igen så mkt och många minnen som kommer upp! (OBS ej negativt utan tvärtom) ibland känns det som alla har det så jävla bra mot en själv.. men så kommer sånt här! jätte bra skrivet! Kämpa på du är stark!!
Hej,
Men vad skönt att du inte känner av den iaf.. :) Bara kämpa på med bsvärdena då..eller bara och bara, det är inte så jävla lätt alla gånger! Fasiken, jag har misskött mej alldeles för länge och satan vad jobbigt det är när man ska försöka få balans på det igen.. :/ meeen, de e bara o kämpa vidare det.. Har haft förändringar på ögonbottenfotograferingarna också, två gånger. Och jag är fan livrädd att det ska påverka synen.. I dagsläget har det inte gjort det tack och lov!
Min neuropati upptäcktes pga att jag hade såna sjuka smärtor,så det till slut blev olidligt. Så efter en massa resor,med diverse läkemedel(rävgift typ) så kom vi fram till att tradolan är det som funkar bäst.. Känns inte så jävla kul att äta sån medicin dygnet runt, men för mej är det det som funkar. Och jag äter lägsta dosen,och har gjort sen snart två år, så jag hoppas på att slippa höjningar av det. Då jag i dagsläget mår bra av det,inge trött eller några såna biverkningar! :)
Jäklar vilken roman det blev.. :)
Ha det super,och kämpa på! :)
Jag läser ditt inlägg med tårarna i ögonen. Känner igen mej i dina ord, trots att jag inte har egna barn. Men jag tycker det är jobbigt att vara till en börda för människorna i omgivningen för att "man har diabetes". Så borde det ju inte vara! Alla förstår ju nog att det är en allvarlig sjukdom vi lever med...
Mina systerbarn och min syster har sett mej krampa medvetslös mitt på golvet i en butik för ett par år sedan. Jag kände av känningen och slukade i mig choklad innan jag föll i golvet, vilket betyder att det kom brun fradga dessutom ur min mun. Och det är inget man vill att nån nära person skall se.
Det är jobbigt det här. Och jag tycker allting blir jobbigare ju äldre man blir. Eller så tänker man bara mera och blir allt mera medveten om verkligheten och riskerna. Inte vet jag.
Men tillsammans skall vi kämpa vidare och ta hand om varandra! Kram Hanna!
Blir tårögd jag med när jag läste om din känning och Storis som är en liten hjälte! Kan inte annat än att säga att jag förstår dig även om jag inte har barn men så vet jag vad det innebär att ha diabetes. Tack och lov har jag inte legat så där lågt sen jag var liten då jag blev halv sides förlamad gång efter gång..
Du skriver så bra med det att få diabetes är som en käftsmäll men sen kan det vara som en långutdragen influensa!
Massor av kramar!
Joanna:
Ja äter med tradolan o gjort i nu 6 år pga en nervskada.
Äter dock 300mg om dagen;( men de e det enda som funkar för mg för att ja skall kunna leva ett normalt liv.
Vad är de för sjukdom ni har. De där med nerv ......
Hanna;
Hoppas du mår bättre idag.
Visst är de tur att vi lär våra barn att veta vad de skall göra...
Ja har med berättat för mina tre tjejer att de skall ringa SOS o säga att ja har diabetes....
Kram catta
Hej. Jag såg din komentar och kollade in på din sida. Det du skriver särskilt i detta inlägg berör. Som många här ovanför skriver också. Tårarna är inte långt borta. Vi behöver varandra även om vi är långt ifrån varandra! Jag kommer helt klart hänga kvar på din sida!