Jag och min diabetes...hmmm... vi har ju hängt ihop ett tag nu, sen 1988. Vi gillar inte varann men vi tolererar att vi lever i samma kropp och måste kompromissa ibland för att bevara kroppen;)

Har inte så där knivskarpa minnen från debuten, jag var 10 år. Hade gått en hel sommar och druckit och kissat fruktansvärt mycket. Smal som en sticka var jag när mamma och mormor släpade mig till vårdcentralen för att kolla upp mig i Augusti. Skyhögt sockervärde och transport till centrallasarettet i Västerås. Folk sprang in och ut och jag tror inte att jag riktigt fattat vad som hänt mig, kändes som jag satt bredvid mig själv och tittade på. Grät en skvätt när jag insåg vilken jäkla skitsjukdom som dessutom var obotlig som drabbat mig. Blev inlagd på barnavdelningen och de tre veckorna jag spenderade där var kantade av roliga minnen. Vi var tre tjejer i samma ålder som nyss debuterat och vi hängde ihop från morgon till kväll. Tror att våra föräldrar var rätt tacksamma att vi var fler i samma situation. Vi höll kontakten flera år efter det. Minns att vi vägrade åka hem på permission för att vi hade så kul, gjorde en massa bus och körde rullstolsrace i kulvertarna ha ha ha...

Har nog gått igenom alla faser. Kontrollfasen efter debuten där jag knappt fick gå ut med soporna utan att mamma kollade hur sockret låg innan, min egen vara duktigfas då jag hade värden som motsvarar en frisk människas, tonårsfasen då jag inte ville veta av "skiten", levde som mina kompisar och ignorerade allt som hade med diabetes att göra. Kom till sans och började sköta mig, gick upp lite i vikt när jag började att ta mitt insulin som man skulle, en vuxen förebild i min närhet kläckte ur sig en sårande kommentar om min vikt och jag slutade äta...fick hjälp för mina ätstörningar och började glida in i vuxenlivet ungefär i samband med att jag träffade Hunken vid 16 års ålder.

Mådde bra under en lång tid och diabetes var ett litet bihang i mitt liv för en stund.

Blev gravid och runt v 20 (i båda mina grav) började kroppen att bete sig helt galet. Sockret var katastrof och båda mina pojkar är förlösta med snitt ca en månad innan beräknat datum (de mår bra idag). Efter mina graviditeter har jag kämpat med näbbar och klor för att få det att funka men icke... Det blir lite som att banta, ser man inget resultat av slitet ger man upp, jag gav upp för ca 1,5 år sedan och gick omkring med ständigt kassa hba1c:n. Ännu sämre blev det efter en älgkrock i somras. Min axelskada gör att jag har stora sömnstörningar, ett mycket mer stillsamt liv och adrenalin och kortisolutsöndring i kroppen jämt...Då togs beslutet att pröva pump en gång till. I november sattes den in och jag har varit noggrann som bara den med mätningar mat och motion och ÄNTLIGEN vände det...Gick från ett hba1c på 9,6 till 6,8 på fem veckor!!!



Den blev min räddning=)

Tjing!