Hur kan man tappa bort en jacka??

Mini har lyckats med det! Den finns ingenstans...eller jo, någonstans i huset finns den och jag lovar, det är inte ett slott vi talar om men jackan är spårlöst borta.

Sånt ställer till det på morgonen när man är en aning sen ändå liksom och blodsockret åker upp på topp i stressen som blir.

Sitter och försöker varva ner en aning så jag kan äta lite kanelprydd frukost. Helt ärligt, jag börjar trötna på kanel, ha ha ha!

Jag läser ju en hel del bloggar om diabetes. Det slår mig hur olika vi ändå är men ändå så lika. Vi alla (diabetiker) fattar ju känslan av en känning, känslan av att ligga högt, känslan av att värdera sig efter ett hba1c, känslan av att inte bli förstådd alltid, känslan av att alltid ha kontroll, känslan av att vara diabetiker helt enkelt men jag ser ändå att vi alla har ganska skilda attityder när det gäller diabetes.

Det finns människor som försöker se sjukdomen som en utmaning och göra det bästa av situationen och det finns andra som avskyr sjukdomen. Två ytterligheter är det ju. Försöker att hitta min inställning till detta och känner att jag är nog någonstans på mitten av skalan.

Jag vill börja med att säga att i bloggen är jag helt ärlig. Jag använder den som en diabetesventil. Ibland blir det ett inlägg om dagen som handlar om hur sjukt jobbigt det är men jag är nog inte lika snabb att blogga om tillfällen när det fungerar bra.

I vardagslivet är det inte lika mycket diabetes som i bloggen. Jag pratar inte om det jämt men svarar mer än gärna på frågor kring sjukdomen. För mig är det en vinst att få berätta för människor i min närhet om hur det fungerar. Att kunna bara säga att nu har jag lågt blodsocker på jobbet ex.vis och den jag jobbar med förstår att det innebär att jag behöver några minuter för att rätta till det är guld värt. Att inte där och då när jag mår dåligt behöva förklara. Min vardag försöker jag hålla precis som vem som helst. Ibland struntar jag i min diabetes för en stund och bara är. Oftast går det bra men ibland inte...

Jag har förstått att många av mina vänner och bekanta förstår att man mår dåligt när blodsockret ligger högt eller lågt. Men det är nog bara min närmaste familj som förstår att tiden efter ett högt/lågt värde också innebär att man inte är helt ok. Jag vet oftast hur jag ska göra när jag ligger si eller så men även om jag lyckas lägga mig på ett bra värde så blir man "bakis" efteråt. Tänk er en tvådagars...Ungefär den känslan. Mitt i den känslan ska vardagen fungera. Jag kan tycka att det är som att bestiga ett berg att lägga barnen eller köra en tvättmaskin när man är "bakis". Då hatar jag sjudomen!

Sen finns det dagar då allt är under kontroll, då är jag mer neutralt inställd till sjukdomen.

Visst finns det alltid någon som har det värre. Ibland får jag höra att det är tur att jag har diabetes nu när det finns insulin att tillgå. Visst, jag är tacksam att det inte är en dödsdom men jag anser ändå att man har rätt att gnälla lite för det finns även folk som har det bättre och jag är helt och fullt övertygad om att man i framtiden kommer att ha löst diabetesgåtan och då kommer man säga till diabetiker att vara glada att de inte levde under detta århundrade när man var tvungen att sticka sig många gånger om dagen, man var tvungen att hålla koll på vad man äter osv...

Vad man än säger om ditten och datten så kommer jag nog aldrig uttala meningen:Jösses, vad jag älskar att jag har diabetes!

Kommer aldrig att hända. Däremot är jag glad att det är jag och inte mina barn som har det.

Jag kan också tycka att det är bra att göra det bästa av situationen, på sitt eget sätt. För mig är ett sätt att få hata eller tycka illa om sjukdomen. Ofta gör jag det när det inte fungerar. jag har en riktigt svårinställd diabetes och är glad de dagar eller ibland bara timmar jag får det att funka. Andra har inte samma hoppande värden och då kan jag förstå att man reagerar på oss som hatar så ofta...Men hatet i mitt fall är ett av många sätt att hantera tillvaron på.

Nu ska jag hantera min tillvaro med lite frukost!

Tjing!



Kommentarer
Postat av: Anna S



:) "Älska sin diabetes", he he. Nej, inte här heller.

Det är ju trots allt en allvarlig sjukdom och den kräver mycket av den som har den, eller den som sköter om barnet som har det.



Jag har också hört det där "du ska vara glad att det bara är diabetes! ". "Bara?" ,de har ingen aning om hur det är. Kräver total uppmärksamhet i alla fall för mej.



Men självklart, det är en himla tur att insulin finns att tillgå så att man får fortsätta leva.



Och att utvecklingen vad gäller egenvård,nål-tjocklekar, sjukhus osv har gått framåt.



Men att säja att man borde vara glad är lite att förminska ens problem tänker jag.



Känner igen mej mycket i det du skrev om hur ett lågt eller högt blodsocker kan påverka en i timmar efteråt. Då gäller det för mej att parera, vila om man kan ,slappna av.



Och ja, det är alltid bra om ens omgivning har förståelse för att man inte kan prestera så mycket alltid.



Jag har gått från att se min diabetes som den värsta fiende till att ta hand om den och mej själv.

Men när mätaren visar blodsocker på kanske över 22 mmol/l utan att man ens ätit något speciellt, då blir jag trött och irriterad.



Tjing!

2011-12-02 @ 17:04:56
Postat av: Anna S

Tänkte på jackan.. om den fortfarande är borta. Kanske nån som helt sonika ätit upp den? ;-)

2011-12-03 @ 21:08:22
Postat av: Linda

Ja det är sant, man har ju både bra och dåliga dagar med sin diabetes. Det jag alltid har undrat är varför det är så olika med hur svårinställd den är. vad beror det på? Jag har ju en väldigt lättinställd men om jag nu skulle få ett värde som är högt och jag inte vet varför, då blir jag galen! Kan inte föreställa mig hur jobbigt det kan vara att inte få det att fungera hur man än försöker.

Är ju sjukt sugen på pump nu efter att ha läst lite från dig och andra. Skulle vara skönt att slippa sticka sig varje dag flera gånger..

Sköt om dig.

Kram Linda


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback