...som mamma är inte det lättaste alltid. Igår hade jag en helvetesläggning med Mini:-( Det slutade med att vi var så osams så jag skakade. Jag hatar när det blir så där för i det låmga loppet så drabbas ju även Storis av alla konflikter.

Är det meningen att en fyraåring ska ha en vilja av stål??? Att han ska sparkas slåss och nypas på allt när han inte får som han vill??? Att mamman ska känna sig som världens sämsta när det härjas vilt här hemma???

Jag tycker att jag ger honom alla chanser i världen att kunna få som han vill med lagom mycket gränser. I det stora hela är min filosofi att han får göra allt som är rimligt och som inte skadar någon annan. Jag tillmötesgår hans önskningar, kompromissar där jag tycker att han går för långt och är tydlig med vad som är ok i detta hus och inte... Vad gör jag för fel???!!!

Så här var aldrig Storis när han var mindre. Visst hade han sina dagar när allt inte var på topp men han var aldrig helt vild och blockerad av ilska, det gick oftast att vända hans humör med att avleda ocj lirka men inte med Mini inte...

Gårdagen slutade med att jag satt med honom i famnen och bara höll i honom och kramades medans han sparkade och fäktade vilt omkring sig. Det tog över en timma innan han lugnat sig och då var jag så slut så slut. Jag gick ner och kollade Greys och tårarna bara sprutade för att jag var så slut...Ska det vara så här???

Hoppas på en bättre dag idag!

Tjing!