Det har varit fullt upp i vanlig ordning här. Dagarna har försvunnit i rasande fart och varje kväll har jag kastat mig i säng och nästan somnat innan huvudet träffat kudden. Snart, snart är det sommarlov! Slut på alla matsäckar, cyklar, gympakläder, slantar, regnkläder och annat som ska släpas fram och tillbaka till skolan...

Barnen är trötta de med, det är riktigt segt att få upp dem på morgonen.

Fördelen med detta flängande och farande är att mitt bs ligger kanonbra! Jag mår finfint och kan slappna av lite i diabetestänket. En och annan känning men inga höga värden på flera dagar!!! Ändå har jag tryckt i mig en del onyttigheter, det har väl kompenserats av all rörelse=)

Mini hade kalas för klassen i söndags. 2,5 timmar med 11 st 6-7-åringar! Jösses vad vi var slut efter det men barnen hade så himla roligt. Det var ett utekalas med lekar, grillning och glass i stora lass. Kalaset avslutades med fiskedamm och 10 nöjda barn åkte nog hem och sov gott den kvällen...
Jag var lekledare, det tog på krafterna vill jag lova. Jag åt både korv, glass och en del godis men efter kalaset hade jag inte höjt mig mer än till 7,9 mmol! Toppen!

Nu är det en period med mycket tänk kring jobb och tillbakaslussning dit. Jag är redo och vill prova men hela sjukskrivningssystemet är ju en djungel. Rehabiliteringskedjan innebär ett ansvar från mig, arbetsgivaren, försäkringskassan och läkare. Ett samarbete för att göra en rehabiliteringsplan...Jag ska inte säga så mycket om det egentligen men det är svårt att göra en plan när olika personer och myndigheter inte har samma definition av ordet rehabilitering. Jaja, det ska väl ordna sig det där också men det är frustrerande när man har motivation och livsglädje nog att göra ett försök och det är så trögjobbat. Håller fast vid min lilla gnista och hoppas på att systemet fungerar!

Nu är det dags att hämta Mini+cykel i skolan. Han tyuckte det var otroligt spännande med cykeldag=)

Tjing!