Äntligen börjar skola, rutiner, kompisar, lek, stoj, trötthet, tidiga kvällar och allt därtill! Som jag har längtat! Mini har nog också gjort det, fast lite mer i hemlighet tror jag. Det märks att han tröttnat på lata dagar, han vill ha action han...Vi andra är väl inte lika aktivitetstörstande hela tiden, ett omaka gäng här i huset alltså!

Det är med blandade känslor jag facar att jag inte fixar att aktivera Lilleman hela dagarna. Jag är hans mamma, det är min uppgift men han har så otroligt mycket ork och energi. Vi var ute och plockade svamp igår förmiddag, det är riktigt härligt att åka ut hela familjen och ta med fika och bara vara en stund. Mini hittade sjukt mycket kantareller, han har hökblick den lilla gynnaren. Två timmar spankulerade vi omkring i skogen. Efter det åkte vi hem och lämnade svamp och sedan vidare in till stan för att handla. Mini var med och fick många uppgifter, glad kille!

Hem, mellis, sen ut på cykeltur. Över en halvmil trampade killen och dessutom drog han bokstavligt talat cykeln 1 km genom skogen över stock och sten...

Han borde ha varit toktrött på kvällen men icke...Läggningen tog sisådär 2 timmar iallafall...Vad gör man????

Det finns inte en minut över till egentid, vi måste vara en som aktiverar honom hela tiden för att det inte ska gå åt skogen...Hemmet ser ut som f*n för vi hinner inte.

Nog med gnäll, jag antar att jag är som vilken förälder som helst...Barnen blir vuxna och då kanske man står och kliar sig i huvudet och undrar vart tiden tog vägen.

Jag läser nu runt ang TLV:s genomlysning av insulinpumpen som hjälpmedel...Jag kliar mig i huvudet då jag inte får ihop resonemanget. Patienten ska inte själv stå för insulinpumpen, så långt är jag med. Det ska i så fall landstinget göra, visst, alles gut. Så länge man bor i ett område där landstinget anser sig ha råd med det. Då återstår fyra scenarion i mitt huvud:

1. Landstinget betalar, allt ok.
2. Landstinget betalar inte, jag måste gå tillbaka till sprutor. Landstinget får då stå för betydligt mer vårdande insatser (dyrt), samhället får stå för en deltidsjukskrivning (dyrt) och jag får stå där med komplikationerna (dyrt i pengar och på ett personligt plan)
3. Landstinget batalar inte, jag blir tvungen att flytta.
4. Jag får betala min pump och mina tillbehör till den själv....

Vilken väg jag än tar i mina tankar så återkommer den där risken att jag står utan pump ändå, trots uttalanden om att det inte ska drabba patienten.

Diskussionen har även handlat om insulinpumpen som förbrukningsartikel...klart det är. Den har en livslängd på ca 4 år. En förbrukningsartikel ska tydligen vara något som blir lite sämre för varje gång den används...Visst, pumparna håller länge, men inte i evighet. Jag kan säga att min utsätts för mycket. Det är väta, stötar. tapp i golvet. Den är ju med mig 24 timmar om dygnet, jag lever inte i ett rosa moln. Klart den blir sämre men ska den uteslutas för att man lyckats göra den hållbar i 4 år?? Ska man inte få utveckla medicinsk utrustning längre? Ska den uteslutas bara för att den har bra kvalitet? Jag förstår inte resonemanget.

Vidare blir det en klassfråga om man ska kunna ha pump. Då ska man bo inom ett landsting med tillräckligt bra ekonomi och där man prioriterar diabetes på ett bra sätt. Otäck tanke, att hälsan blir en klassfråga va?

Det dyker upp så mycket frågor. Andra hjälpmedel, jag kan inte så mycket om det och det är en djungel på TLV:s hemsida att hitta vilka hjälpmedel som ingår i högkostnadsskyddet. Hjälpmedel för dialys? Måste man själv betala sin pacemaker? Den håller väl också en längre tid. Titanskruvar och andra ortopediska hjälpmedel? Ja, frågorna är många och svaren är få och svårfunna...

Nu har jag åter skrivit ett alldeles för långt inlägg, typiskt mig när tankarna far iväg=)

Ha en bra dag!

Tjing!