..över hela min livssituation över lag. Inga allvarliga funderingar, inga uppbrott på gång, egentligen ingenting mer än att jag nu är mogen att börja fatta beslut om min egen framtid.

Jag har sedan bilolyckan funderat många gånger på om jag någonsin kommer att bli helt återställd. Tidigare har mina tankar slutat just där, vill inte tänka längre än så och på riktigt se att det faktiskt kan vara så det blir. Nu med snart 6 månaders hel sjukskrivning på nacken och en enorm rastlöshet tänker jag annorlunda än i början.

Jag har ett enormt behov just nu att få vara behövd och viktig som arbetskamrat och känna att jag också drar mitt strå till stacken här hemma ekonomiskt. Jag är redo att börja ta ansvar och faktiskt ta mig iväg på dagarna.

Jag har fortfarande satans ont på nätterna och är inte redo för de tunga arbetsuppgifterna på min nuvarande arbetsplats, men pillerna jag äter har kroppen vant sig så pass vid att jag är klar i huvudet. Jag skulle kunna utföra andra arbetsuppgifter, eller iaf prova om jag klarar det.

Jag har fattat beslutet att om jag blir erbjuden en omplacering för att fortare kunna komma tillbaka tänker jag ta chansen, jag har tidigare haft en stor sorg i tanken att överge min nuvarande arbetsplats och visst finns en önskan att kunna återvända dit så småningom men jag håller inte lika hårt i den tanken just nu.

Vela vela!!

Ikväll ska vi på konsert=) Storis spelar fiol med musikskolan. Jag har mått pyton pga av kedjan: Virus på gång-högt blodsocker-dålig nattsömn och hoppas att jag hinner vila en skvätt innan så huvudvärken släpper.

Ha en bra dag!

Tjing!