så det ju att ha barn...man har dem hela livet, jag menar, de växer ju upp och bildar sig förhoppningsvis ett eget liv men så är det ju inte alltid. Föds man med andra förutsättningar än samhällets normer kräver behöver man hjälp och stöd i vissa avseenden mer eller mindre hela livet. Jag har en sån person i mitt liv, inte mina barn men en annan anhörig och i vissa perioder är det två anhöriga som behöver mig. Jag älskar dem av hela mitt hjärta och vill finnas där för dem men ibland ta de över mitt liv totalt. All min energi går åt till att sopa efter eller se till att det inte går åt helvete för dem. Vilka hamnar i kläm?? Jo, mina barn och Hunken...De får stå tillbaka för att jag är helt slut och förbi...Gillar inte den känslan, och den lär aldrig ta slut. Dessa personer är vuxna människor som inte ror sitt liv i land och jag måste ta över årorna emellanåt. Tungt! Detfinns säkert fler som lever med dessa omständigheter och jag vill bara säga att jag beundrar dem som orkar engagera sig till 100% hela tiden. Läste i en av kvällstidningarna att just detta: att hjälpa och bistå anhöriga som mår dåligt är en av topplaceringarna på energitjuvslistan...ja ja, det är bara att hacka i sig...

Nu ska jag till jobbet!

Tjing!